Göteborgsvarvet

Herregud, mina vader är cementerade…

Under Göteborgsvarvet uppenbarade sig vinterns avsaknad av grundträning. Det här misstaget ska jag inte göra om.

Jag förlitade mig lite väl mycket på min grundkondition när jag lite stöddigt ställde mig på startlinjen i startgrupp 6 och såg det här som ett vanligt lördagspass för träning.

Mina vader är i ett hemskt tillstånd och jag har kommit fram till följande slutsatser;

1.     Jag hade inte sprungit längre än 15 km innan starten i år, och det var för 1 månad sedan.

2.     Jag har inte löptränat regelbundet under vintern.

3.     Jag hade inte studerat bansträckningens höjdskillnader.

Av någon underlig anledning så inbillade jag mig att Göteborgsvarvet var ett lagom flackt lopp. Jag har ju vuxit upp i Göteborg, hur kan jag ha förträngt att allt ligger i en backe?

Löpningen ner från Göta älvbron och Älvsborgsbron samt sträckan ner från Götaplatsen till Vasavägen är typ de enda sträckorna som går nedför. Det är inga långa sträckor. Sträckan mellan broarna på Hisingen är plant, men resten går mer eller mindre uppför känns det som.

Jag kör på i min vanliga lunk och faller fort in i den efter start. De flesta i gruppen springer hyfsat i samma takt. Redan efter första kilometern glesar det tillräckligt för att kunna springa hyfsat ostört.

Loppet flyter på bra och bara vid enstaka tillfällen hör jag individer som ägnar mer tid, energi och ibland ilska åt att gorma ”Håll till höger” än att njuta av löpningen. Jag undrar alltid varför dessa personer aldrig springer ett seeding lopp innan för att kvala in i en bättre startgrupp. Det hade nog alla vunnit på. För det finns alltid någon som är snabbare.

Vid 17 km börjar jag känna att mina vader inte riktigt hänger med och när jag passerat 19 tar de slut.

Men va fan är min första tanke, så här jäkla dåligt tränad kan jag inte vara. Men det är jag nog. Jag ignorerar min smärta och kör på. Min hygienribba ska jag inte missa. Halvmara ska jag klara på sub 1:45, så enkelt är det.

Med ömmande vader springer jag i mål på 1:43:53, det är jag mycket nöjd med. Men inte mina vader som är hårda som cement i 3 dagar efter loppet. Dags för lite vadträning verkar det som.

Har du överskattat din förmåga vid något tillfälle men ändå klarat målet?

Dela gärna med dig av dina erfarenheter i kommentarsfältet nedan.