Läskigt skön känsla…

Efter en härlig semester i den fantastiska sommarvärmen har jag brakat tillbaka i verkligheten.

Semester, sol och lata dagar innebär för mig mycket grillad mat, rosévin och en och annan pilsner kryddat med lite malt whisky till det.

Jag är väl medveten av alkoholens inverkan på träning och jag skiter högaktningsfullt i detta. Jag tränar för att kunna unna mig dessa gudagåvor. Träning ska vara njutning. Mat ska vara njutning. Ja, själva livet ska njutas. Vad är annars poängen med att leva?

Cykeln har jag under denna dag varit och provat hos min vän Björn. Det obligatoriska nybörjarmissen avklarade jag direkt. Att ramla stillastående för att jag missade klicka loss mina cykelskor från pedalerna. En fantastiskt lustig och maktlös känsla att sakta ramla åt sidan utan att kunna göra så mycket åt det. Asfalten kom hårt och skoningslöst mot mig.

När mina skrattsalvor lagt sig fick jag hjälp av Björn med att krångla mig loss och komma upp på fötterna igen. Attans, mina nya cykelskor fick sina första repor. Troligtvis inte dem sista.

Jag tvättat cykeln när jag hade tagit hem den. Det blev nästan som en meditativ och rituell känsla.

Stolt som en tupp visade jag cykeln för min kära hustru och mina barn. Där stod den lutad mot garageväggen och gnistrade i eftermiddagssolen. Cykeln bokstavligt talade till mig, ”Jag vill ut på vägarna!”.

En underlig känsla med tanke på den inställning jag haft till cykling bara 3 månader tidigare.

När barnen väl hade somnat på kvällen eller åtminstone låg i sina sängar och låtsades sova var det dags.

Jag krånglade mig i min nyinköpta triathlondräkt. Japp, det finns sådana. De ser ut som en ärmlös kroppsstrumpa med en inbyggd liten blöja. I efterhand har jag förstått att man inte har underkläder på sig i dräkten eller cykelbyxor heller för den delen.

Min överdragsjacka åkte på ifall det skulle bli kallt av fartvinden. Fast så här i efterhand var det helt onödigt. Jag blev görvarm när jag cyklade. Fast det hade kanske sett underligt ut när en långsmal räka kom susandes i en neongul ärmlös kroppsstrumpa.

Jag klickade i ena foten i pedalen och susade iväg. Den andra skon klickade i med lätthet. Jag kände direkt kraften som överfördes från hela benet genom foten till pedalen och ut i bakhjulet. Känslan var enorm, vilket driv och vad lätt jag kom upp i hastighet.

Med tre enkla tramp var jag uppe i 25 km/h och med några till strax över 30. Vilken känsla, vilken kick. Det här är roligt på riktigt.

Under min drygt 15 km långa eller kanske korta provrunda testade jag att maxa, 42 km/h på cykel!

Wow, fartkänslan är läskigt skön...   

När jag kom hem var jag lätt euforisk. Tidigare på dagen hade jag byggt ett hängställ till cykeln ute i förrådet. När jag nu lyfte upp cykeln på plats i förrådet kändes den lätt som en fjäder.

Det här bådar gott inför framtiden…