Simma lugnt

Den här veckan har taktiken varit att vila mig i form inför Vansbrosimmet.  

Jag har ju semester trots allt.  

Jag hade inte direkt någon träningsvärk efter min första triathlontävling så i tisdags körde jag ett backträningspass kombinerat med familjeutflykt till Olstorp Motionscentrum.  

Ett motionscentrum med välkända mördarbackar i Linköpingstrakten. Så det blev ett lagom hårt pass utan att ta ut mig totalt.  

Att kombinera träning med familjeutflykt är ett bra sätt att få tid för lite träning samtidigt som jag får prime time med familjen. Här är det bara fantasin som sätter gränser.  

Väl hemma på kvällen passade jag på att träna benmusklerna lite mer. Gräsmattan såg ut som en djungel.  

Så det var bara att ta fram gräsklipparen och köra på.  

Ännu ett vardagstips till träning är att låta gräset växa sig ganska högt och sen köra gräsklipparen på en ganska låg klippnivå. Då blir det ganska trögt att skjuta gräsklipparen framför sig. Bra träning för ben och kropp. Ända nackdelen är väl att klippningen tar ungefär dubbelt så lång tid som annars.  

I torsdags packade vi så bilen och hela familjen satte sig i den för att åka upp till Dalarna.  

Min hustru frågade om jag var nervös när jag på eftermiddagen hade hämtat ut mitt startkuvert i Vansbro.  

Konstigt nog så var jag inte det. Men jag misstänkte att jag skulle bli det när jag väl stod vid starten.  

Vi bodde på hotell i Borlänge innan loppet. Men när jag bokade rummet tidigt i våras hade jag ingen aning om att det skulle vara festival i Borlänge samma helg. Så uppladdningen inför simmet blev lite högljudd. 

Tur då att jag inte hade bokat rum på lördagen också. För när jag för två veckor sedan ringde för att förlänga vår vistelse på hotellet så fick jag beskedet att de var fullbokade.  

Va, utbrast jag. Vad är på gång i Borlänge undrade jag? Vi har ju festival torsdag till söndag när ni ska bo här. Peace & Love! 

Så mycket sömn blev det inte på två nätter, musiken slutade spela kl 02:00 på natten. Enastående att barnen lyckades att sova i oväsendet.  

Tur då att jag hade lyckats att få tag på ett rum i Falun för natten efter simningen.  

Fredagen spenderade vi med regelrätt sightseeing i ett soligt och sommarvarmt Dalarna. Vattenfall, sommarrodel och dalahästar hann vi med. Men på kvällen blev det väderomslag.  

Lördagen bjöd på gråmulet väder och regn. Jag skulle ju simma så blöt skulle jag bli ändå. Men det var inte lika trevligt för övriga familjen.  

Väl i Vansbro gick vi till målområdet och besökte den stora sportmässan där. Jag passade på att fynda en ny triathlondräkt. En 2XU för ynka 399 kr och den satt som en smäck. Får bli min nya tävlingsdräkt tror jag.  

Sen var det till att säga hejdå till familjen och bege mot starten. Väl där bytte jag om till min våtdräkt och knatade fram till startfållan.  

Där slog nervositeten till på riktigt. Vad sjutton har jag gett mig in på! Tänk om jag inte klarar det?  

Jag har inte simmat 3 km förut. Senast jag försökte kom jag bara 2,2 km i en bassäng. Då var jag tvungen att avsluta på grund av all kramp jag hade i benen. 

Tänk om de måste dra upp mig ur vattnet när det bara är 300-400 meter kvar.  

Dessa och andra dumma tankar for genom mitt huvud. Fokus och kontroll behövde jag skaffa mig.  

Min plan över loppet började jag köra i huvudet. Simma lugnt, hitta min dieseltakt. Den takt där jag känner att jag kan köra på i ”evigheter”. Ta det i etapper. Först 1 km, känn efter. Sen 1,5 km… och så vidare. Bry dig inte om de andra simmarna mer än att försöka undvika att simma på dem.  

När det väl blev start var jag så fokuserad för att hålla min nervositet i schack att jag glömde starta igång min klocka för att logga min simning. Men va sjuttsingen, det är inte hela världen.  

 Jag kom snabbt in i min dieseltakt med min crawlteknik som är långt från perfekt. Men den funkar hyfsat och jag tar mig framåt. Sen vet jag att detta är mitt största utvecklingsområde.  

Jag ångade på i min egen takt och ibland fanns det gott om utrymme och ibland mindre. En helt ostörd simning blev det inte. Men det var absolut inte som kaoset vid triathlontävlingen i förra helgen.  

1 km passerade jag och 1,5 km för att ganska så snart inse att jag snart skulle passera 2 km och vända upp i Västerdalälven. Där väntar 1 km i motström. Här någonstans inser jag att jag inte har någon känsel kvar i händerna. Jag är grymt imponerad av de få som simmade i badbyxor eller baddräkt.  

När jag har ungefär 250-300 meter kvar får jag en lätt krampkänning i min vänstra vadmuskel. I ren förskräckelse och för att jaga bort mitt tvivel så går jag över till bröstsim. Krampkänning försvann men jag fortsatte tills det återstod en 75-50 meter. Då tänkte jag att nu får det bära eller brista och gick över till frisim igen och körde på med ett högre tempo.  

Det gick fint och jag kom i mål. När jag klev upp ur vattnet så var det en äcklig känsla. Mina ben ville liksom gå av sig själva och jag var lite desorienterad. Min fru och barn stod och heja på mig och jag svarade nog bara lite lojt tillbaka med en vinkning.  

Jag gjorde ett stort misstag och det var att kränga av mig överdelen på min våtdräkt. Jag började ju tokfrysa medan jag letade efter min klädpåse. Det tog ett tag sen efter både varmdusch, torra kläder och mat innan jag återfick värmen.  

Sen blev det avfärd mot Falun, middag och champagne! Sjukt nöjd med att ha crawlat i nästan 2800 meter och genomfört Vansbrosimmet.  

Ska jag göra om det här? Kanske… 

Följ mig på Facebook, @AverageJoe.se, om du vill få ögonblicksbilder från min vardag och tävlingar jag deltar på.